Vittnesförhör vid turkiska domstolar i civil- och brottmål

Vittnesförhöret utgör ett av de mest grundläggande bevismedelsinstituten i det turkiska rättssystemet, såväl i tvistemål som i brottmål. Turkisk rätt betraktar inte avläggandet av vittnesmål som en frivillig handling utan som en medborgerlig skyldighet som följer av offentligrättsliga normer. Varje person som genom sina sinnesintryck har förvärvat kännedom om omständigheter av betydelse för avgörandet av en tvist kan kallas att inställa sig inför domstol och redogöra för vad han eller hon vet. De viktigaste rättskällorna på området är civilprocesslagen nr 6100 (Hukuk Muhakemeleri Kanunu), rättegångsbalken i brottmål nr 5271 (Ceza Muhakemesi Kanunu), lagen om vittnesskydd nr 5726 samt relevanta bestämmelser i den turkiska brottsbalken nr 5237.

Rättslig definition och vittnesförhörets karaktär

Ett vittne är en utomstående person som inte är part i målet men som genom direkt sinnesupplevelse har förvärvat kännedom om relevanta omständigheter, vare sig det sker genom syn, hörsel eller personlig närvaro på platsen för händelsen. Turkisk rättspraxis definierar konsekvent vittnet som den person som inför behöriga myndigheter redogör för vad han eller hon personligen har iakttagit. Det bör framhållas att förekomsten av en personlig relation mellan vittnet och en av parterna, däribland vänskap eller fiendskap, inte utgör grund för jäv. Sådana omständigheter beaktas dock vid bedömningen av vittnesmålets bevisvärde.

Enligt turkisk rätt kan en processuell part uppge vem som helst som vittne utan att dessförinnan inhämta dennes samtycke. Någon skyldighet att underrätta ett tilltänkt vittne om att det tagits upp på vittnesförteckningen föreligger inte. Det är därför möjligt att en person inte får vetskap om att han eller hon uppgetts som vittne förrän vid mottagandet av domstolens kallelse.

Vittnesplikt och följder av utevaro

Turkisk rätt föreskriver en allmän skyldighet att vittna. Artikel 245 i civilprocesslagen föreskriver att ett vittne som blivit behörigen kallat och som uteblir utan giltig ursäkt ska hämtas. Domstolen kan dessutom förordna att det försumliga vittnet ska svara för de kostnader som uppkommit till följd av utevaron. I brottmål innehåller artikel 44 i rättegångsbalken en liknande bestämmelse som medger såväl tvångshämtning som åläggende för vittnet att ersätta uppkomna kostnader.

Utöver mekanismen för tvångshämtning är de allmänna domstolarna i tvistemål behöriga att utdöma disciplinböter. Artikel 253 i civilprocesslagen föreskriver att ett vittne som utan laglig grund vägrar att avge utsaga, som vägrar att avlägga ed eller som vidhåller sin vägran trots att domstolen har underkänt det angivna skälet, ska åläggas disciplinböter om femhundra till femtusen turkiska lira och förpliktas att ersätta därigenom uppkomna kostnader, varefter förhandlingen skjuts upp till ett annat datum för att vittnet på nytt ska förhöras.

Den kallelse som tillsänds vittnet ska enligt artikel 244 i civilprocesslagen innehålla vissa uppgifter, däribland domstolens namn och adress, datum och klockslag för förhandlingen, föremålet för den förväntade utsagan samt en uttrycklig upplysning om de rättsliga och straffrättsliga följderna av utevaro, vägran att vittna eller vägran att avlägga ed.

Vittnesförhörets genomförande

Förfarandet för vittnesförhör i Turkiet grundar sig på omedelbarhetsprincipen som genomsyrar turkisk processrätt. Artikel 259 första stycket i civilprocesslagen fastslår att vittnen förhörs inför den domstol som handlägger målet. Domaren leder förhöret personligen. Om sanningens utforskande kräver det kan domstolen förordna att vittnet förhörs på platsen där händelsen inträffade eller där det aktuella föremålet befinner sig. Ett vittne som till följd av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan inställa sig förhörs på den plats där han eller hon befinner sig. När ett vittne är bosatt utanför domstolens domsområde kan domstolen förordna att förhöret genomförs genom rättslig hjälp från den behöriga domstolen på vistelseorten.

Innan varje förhör genomförs kontrollerar domstolen vittnets identitet i enlighet med artikel 254 i civilprocesslagen. Vittnet tillfrågas om sitt namn, födelsedatum, yrke, adress och förhållande till parterna. Artikel 260 i samma lag föreskriver att domaren innan förhöret informerar vittnet om föremålet för dess utsaga och uppmanar det att redogöra för vad det känner till rörande de relevanta frågorna.

Artikel 261 i civilprocesslagen reglerar sättet på vilket utsagan avges. Vittnen förhörs var för sig och de som ännu inte förhörts får inte befinna sig i rättssalen medan ett annat vittne förhörs. Domstolen kan vid behov förordna om konfrontation mellan vittnen. Vittnet är skyldigt att avge sin utsaga muntligen och lyssnas på utan avbrott. Under förhöret får vittnet inte använda skriftliga anteckningar.

I brottmål föreskriver artikel 201 i rättegångsbalken ett korsförhör inom ramen för vilket parterna och deras ombud under den ordförande domarens tillsyn får ställa frågor till vittnet.

Rätten att vägra vittna

Även om vittnesplikt gäller som allmän regel erkänner turkisk rätt flera kategorier av undantag såväl i tvistemål som i brottmål.

I tvistemål föreskriver civilprocesslagen tre grunder för vägran att vittna. Artikel 248 reglerar vägran av personliga skäl. Följande personer kan avstå från att vittna: en parts make eller maka eller tidigare make eller maka, förlovad, släktingar i rätt upp- och nedstigande led, sidosläktingar intill tredje led, svågrar och svägeerskor intill andra led, personer förenade genom adoption samt familjehem och de barn som anförtrotts deras vård. Artikel 249 behandlar vägran grundad på yrkeshemlighet. Advokater, läkare, tandläkare, farmaceuter, barnmorskor, notarier och finansiella rådgivare kan vägra att vittna om omständigheter som de fått kännedom om vid utövandet av sina yrkesuppgifter. Om hemlighetsinnehavaren emellertid medger att uppgifterna röjs, bortfaller rätten till vägran, med förbehåll för den särskilda skyddsregel som tillkommer advokater enligt advokatlagen nr 1136. Artikel 250 avser vägran på grund av risk för intrång i intressen, tillämplig när utsagan skulle tillskynda vittnet eller de personer som avses i artikel 248 direkt ekonomisk skada, kränka deras heder eller anseende, eller ge upphov till straffrättsliga förfaranden mot dem.

Artikel 247 andra stycket i civilprocesslagen ålägger domaren en upplysningsskyldighet. När identitetskontrollen visar att vittnet tillhör en kategori med rätt att vägra vittna är domaren skyldig att på eget initiativ upplysa vittnet om denna rätt innan förhöret inleds.

Artikel 251 i civilprocesslagen inför emellertid undantag från rätten att vägra. Även personer som i princip skulle vara berättigade att vägra kan inte åberopa denna rätt i fyra situationer: när de var närvarande som vittnen vid fullgörandet av en rättshandling, när utsagan avser födslar, dödsfall eller äktenskap inom familjen, när den rör förmögenhetsrättsliga tvister som härrör ur familjeförhållanden, och när den avser åtgärder som vittnet vidtagit i egenskap av rättslig föregångare eller ombud för en av parterna.

I brottmål tillerkänner artikel 45 i rättegångsbalken en absolut rätt att vägra vittna åt make eller maka, förlovad, släktingar i rätt upp- och nedstigande led, blodsläktingar intill tredje led, svågrar och svägeerskor intill andra led samt personer förenade genom adoption med den misstänkte eller tilltalade. Artikel 46 tillerkänner en begränsad vägransrätt åt försvarare beträffande kunskaper förvärvade i deras yrkesutövning och åt läkare och barnmorskor beträffande yrkeshemlighet, varvid denna rätt bortfaller om hemlighetsinnehavaren samtycker. Artikel 47 gör tjänstemäns vittnesavläggande beroende av tillstånd från deras närmaste förman.

Edgång och undantag

Avläggandet av ed utgör ett fast inslag i vittnesförhöret. I tvistemål avlägger vittnet enligt artikel 256 i civilprocesslagen ed om att tala sanning antingen före eller efter att utsagan avgetts.

I brottmål utpekar artikel 50 i rättegångsbalken vissa kategorier av vittnen som ska förhöras utan edgång: de som vid tidpunkten för förhöret inte har fyllt femton år, de som saknar omdömesförmåga och därför inte kan förstå edens innebörd och betydelse, samt de som är misstänkta, tilltalade eller dömda för delaktighet i det brott som utreds, för häleri avseende gärningsmannen eller för förstöring, undandöljande eller förfalskning av bevisning. Dessutom kan personer med vägransrätt enligt artikel 45 i rättegångsbalken, även om de avstår från denna rätt och accepterar att vittna, vägra att avlägga ed.

Mened enligt turkisk straffrätt

Mened kvalificeras i Turkiet som ett allvarligt brott och hänförs till brott mot rättskipningen i brottsbalken. Artikel 272 i brottsbalken föreskriver ett stegvis sanktionssystem som återspeglar såväl allvaret i det förfarande inom vilket den oriktiga utsagan avgetts som de konsekvenser den fört med sig.

Grundbrottet, definierat i artikel 272 första stycket, föreskriver att den som inom ramen för en utredning som inletts på grund av en rättsstridig gärning avger en utsaga som inte överensstämmer med sanningen inför en person eller ett organ som är behörigt att höra vittnen döms till fängelse i fyra månader till ett år. När den falska utsagan avgetts inför domstol eller inför en person eller ett organ som enligt lag är behörigt att ta upp ed, höjs straffet enligt andra stycket till fängelse i ett till tre år. Om meneden begås under utredningen eller lagföringen av ett brott för vilket fängelse i mer än tre år är föreskrivet, föreskriver tredje stycket fängelse i två till fyra år.

Straffen skärps ytterligare beroende på följderna av den falska utsagan. Om en annan tvångsåtgärd än frihetsberövande genom anhållande eller häktning har tillämpats mot den person som den falska utsagan avser, höjs straffet med hälften. Leder den falska utsagan till anhållande eller häktning, hålls menedaren dessutom ansvarig som medelbar gärningsman för brottet olaga frihetsberövande. I det allvarligaste fallet, när den person som den falska utsagan avser döms till livstids fängelse med förhöjt straffvärde eller livstids fängelse, riskerar menedaren fängelse i tjugo till trettio år.

Artikel 274 i brottsbalken reglerar verksam ånger. Om vittnet uppenbarar sanningen innan ett beslut fattas som inskränker rättigheterna för den person som den falska utsagan avser, döms ingen påföljd ut. Framkommer sanningen efter ett sådant beslut men före den slutliga domen, kan straffet sättas ned med två tredjedelar till hälften. Sker uppenbarelsen innan fällande domen vinner laga kraft, varierar nedsättningen mellan hälften och en tredjedel.

Vittnesskydd

Lagen om vittnesskydd nr 5726, som trädde i kraft den 5 juli 2008, upprättar ett rättsligt ramverk för skyddet av vittnen vars liv, fysiska integritet eller egendom utsätts för ett allvarligt och konkret hot till följd av deras vittnesmål eller skyddande roll inom ramen för ett straffrättsligt förfarande. Skyddet utsträcks även till sådana vittnens nära anhöriga. Tillgängliga åtgärder innefattar hemlighållande av vittnets verkliga identitet och adress, tilldelning av personskydd, tekniska övervakningsåtgärder, byte av bosättningsort samt i vissa fall tillfällig eller permanent identitetsändring. Lagen utgör även den rättsliga grunden för anonymt vittnesmål enligt artikel 58 i rättegångsbalken.

Om advokat Ozan Soylu

Advokat Ozan Soylu är en Istanbul-baserad jurist som biträder utländska klienter i en bred rad rättsliga frågor i Turkiet, däribland familjerätt, brottmålsförsvar, fastighetsrätt, utlänningsrätt och tvistemål. Med erfarenhet av gränsöverskridande rättsliga frågor ger han råd till personer som behöver navigera i det turkiska rättssystemet från utlandet eller inom landet.

---

För ytterligare hjälp eller rådgivning i denna fråga kan ni kontakta oss.